Hur mycket jag än försöker att intala mig själv att allt kommer att lösa sig snart så har jag fullständig jävla panik och ångest KONSTANT! Inte roligt någonstans ärligt talat.
Jag funderar på tok för mycket för mitt eget bästa och jag har trillat dit igen. Precis som det var för nått år sedan. JÄVLA HELVETE! Jag sover helt jävla fel å allt är bara fel å fel å fel. Jag tänker för mycket. Ligger sömnlös hela nätterna och sover bort alla dagar. Jag går inte ens upp från sängen vissa dagar. Känner mig ensam, arbetslös och miserabel.

Inte för att verka gnällig. Jag vet att det finns folk som har det värre än mig. Men MITT LIV SUGER TA MIG FAN RÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖV!!

Funderar på vännerna som man hade.. Vart tog dom vägen? Varför finns ni inte kvar när jag kommer tillbaka? Vad hände? Gjorde jag er något? Är de här tacken för allt man gjorde? För alla tårar man torkade? Alla skratten vi delade? Vad fan hände? Växte vi ifrån varandra? Växte jag om er? Vart ni så förbannat jävla "vuxna"?
Att man inte ens är bjuden. Jag känner mig sjukt ledsen och lämnad. Tycker de var dålig stil. Sen vågar ni inte ens stå upp om man skulle ställa frågan "varför?". PISSIGA är vad ni är! USCH!

Nåväl jag fattar säkert inte ens hälften av de där om ett halvår. Förväntar mig inte heller att ni ska fatta exakt allt som står. Jag vet att många kommer att feltolka, bli arga och ledsna. Men fråga då om ni tror att de är er det handlar om! Jag gillar inte att hänga ut namn. Ni som förstår - förstår! Å de är ju bara skönt å bra för mig! Gud välsigne er. Eller nått. PEACE!