Jag är en människa med en väldigt trasig själ. Jag är en människa som är inne i en väldigt dålig period i livet för tillfället. Jag är en människa med ett stort hjärta, med lagom mycket empati. Jag är en människa som lätt blir väldigt väldigt ledsen. Jag är en människa som hatar när folk sårar mig, sviker mig eller är elak mot mig. Jag är en människa som förstår om andra mår dåligt eller vill vara ifred.

Jag är inte en som planerar. Jag hatar att planera - just för att jag hatar ännu mer att svika människor som jag tycker om när jag inte kan hålla det jag lovat/planerat.
För vissa är det bara en skitsak. För mig är det väldigt viktigt. Jag har blivit sviken tusen och åter tusen gånger i mitt liv. Av människor som jag verkligen trodde att jag kunde lita på. Vissa gånger var det för något "större" och andra gånger för något som andra bara skulle anse vara en "skitsak". Jag tycker inte att det är okej att svika någon, inte ens lite. Självklart så förstår jag att planer kan ändras, och saker händer i livet som man omöjligt kan ta förgivet. Men säg inte först JA! för att sedan ändra dig mindre än en timme senare och säga NEJ! Jag kan verkligen inte acceptera det. Jag blir så sjukt sårad, ledsen och besviken när det händer.

Jag har svårt att tro, eller rättare sagt, jag har svårt att förstå att människor sårar andra medvetet. (självklart finns det idioter som gör sådant, jag bor ju under samma tak som två av dom.)
Vill man se någon annan ledsen?
Testar man hur långt det kan gå?
Mår man bra av det själv?
Vad vinner man på det egentligen?
Varför försöker ALLA vända på kalaset som att det vore (i detta fall) MITT fel?! Det är ju för fan JAG som har blivit sårad. Du har sårat mig och du ska veta att du har gjort fel. PUNKT. Och JA det blir bättre om jag får vara bitter och arg. Då går det ju i alla fall över någon gång. Men jag kommer inte att glömma.

Jag är en skör människa. Jag har en rejält kass familjesituation som verkligen äter upp mig inifrån och därför är jag egentligen inte den människan som jag vill vara. Jag har min trasiga själ, den kommer jag nog alltid att ha med mig. Jag har mina dåliga erfarenheter av människor jag trodde att jag kunde lita på till 110% som svikit mig tusen och åter tusen gånger. Jag har däremot ett stort hjärta och är en snäll person som faktiskt inte förtjänar att bli sårad. Jag är trasig och jag vill bara bli hel. Men jag står bara stilla och trampar, men jag tar mig ingenstans. Jag vill bara ha lite hjälp, men allt detta gör inte saken bättre.

Självklart vill jag träffas. Jag vill vara med dig nästan jämt. Jag saknar dig och det var bara tråkigt att det vart såhär. Varför jag vart ledsen, sårad och besviken är för att jag tycker om dig. Det är ju trots allt dom man tycker om som kan såra en mest. Snälla gör inte om det. Lova mig inget du inte kan hålla. Säg inte först JA och sedan NEJ. Jag är osäker på mig själv och jag blir galen och får huvudbry när andra gör så.

---

Däremot så hittade jag en gång en person. En tjej. En människa som jag senare skulle kalla för min "allra bästa vän". En människa som aldrig har svikit mig. Som alltid har lyssnat. Som alltid har försökt att förstå. Som har delat sitt med mig, en som jag har kunnat dela mitt med. En otroligt duktig och beundransvärd tjej som är den bittraste människan jag vet. Men samtidigt den med mest empati, med det största hjärtat, den det aldrig sitter fast hos och den som alltid ställer upp. Hon som man alltid har kul med. Hon som reste sig fast allt bara gick emot henne, DET är beundransvärt och fruktansvärt starkt. Synd att inte sådana vänner växer på träd. Men jag är otroligt glad och tacksam för att just hon vill vara min vän. Att hon faktiskt orkar lyssna på mig och mina problem. Samtidigt som hon brottas med sitt eget liv. Tack.

Nu har jag fått skriva av mig. Nu känns det mycket bättre.