Men jag finner inga ord. Jag känner mig tom, men full. Lycklig, men olycklig. Glad, men ledsen. Jag bara är kanske. Men att bara vara är inte fy skam inte.
Jag har fruktansvärd beslutsångest gällande val i livet. Jag vet inte vad jag vill, men gud vad jag är målinriktad och gud vad jag vill att saker ska ske.
Jag måste sluta vara så feg och börja ta tag i saker. Saker som jag skulle ha tagit tag i för ett tag sedan...

Det allra värsta är egentligen att mitt usla humör går ut över fel personer. personer som det inte alls ska gå ut över. Men fyfan vad det är svårt att kontrollera ibland. Jag gör inte mitt bästa, och det borde jag verkligen göra. Folk som inte förtjänar att behandlas som skit, ska inte behandlas som skit. Så förlåt. Jag menar egentligen inget illa och jag lovar att det ska bli bättre nu. Jag vill inte vara den här personen. Jag vill vara den jag vet att jag KAN vara.
Men visst fasen måste man få vara ledsen och bitter ibland.